De är extremt jobbigt att ha en pojkvän 50 mil från sig.

Från att vara sambo till att bo helt själv. Saknaden är konstant där och längtan efter varandra är enorm.

De är ett evigt jobb att få det att fungera, Alltid ett pussel att lägga för att försöka få ihop det.

Få tiden att räcka till, pengar att gå runt med och orken att pendla 6 timmar fram och tillbaka för att se varandra en dag.. När man ser ett litet ljus glimta om att han kan komma hem snart, så krossas det lika fort av andra hinder.. De är en sådan stor omställning för oss att inte ha varandra där längre, De är så mycket att lära om.

De är extremt jobbigt och de tar tid. Men vi försöker så gott vi kan, hur jobbigt de än är. För att så se varandra så ofta vi kan..

 

Jag längtar så extremt mycket till i helgen, då jag får se marcus igen.

Trotts att det bara är en dag, så betyder den extremt mycket för oss två.

Jag måste erkänna, de är jävligt jobbigt. Och de är jobbigare än vad jag trodde.

 

Men hur det än är,och hur jobbigt det än kan vara, så är de värt det.

Vi tycker om varandra så pass mycket och det kan bara bli bättre ♥

 

Jag saknar dig hjärtat!