Såg just Cancer galan med Sandra.De fick mig att tänka lite..

Hur många som dör och hur många som faktiskt överlever. Vad livet är orättvist.

 

Hur obeskrivligt det kan vara att förlora någon som står en nära. Någon som betyder någonting för en.

Känslan att få beskedet som familjemedlem och som bärare.

Ingen blev vald till att leva, ändå ska man dö.. Tas ifrån livet i förväg innan man ens hunnit leva.

Skiljas från sina nära, skiljas från den man älskar och skiljas från sina barn.

 

Känslan att förlora någon man älskar. Någon man delar sitt liv med.

Den personen som betyder allt för en inte finns kvar längre.

Sin största kärlek är en dag borta..

 

Jag kan inte föreställa mig känslan att förlora någon i min närhet i förtid.

Jag kan inte tänka mig tanken att någon jag älskar skulle dö.

Tanken får mig bara att vela gråta. Jag som ändå har turen, kan inte tänka mig det.

Jag hoppas aldrig det händer mig!

Skänker då en tanke till alla dom som tänker det, till alla dom som inte har samma tur.

Släppa taget, gå vidare när minnen fortfarande finns kvar.

Ni är värda all lycka ni kunnat få efter den tiden, alla förtjänar att få vara lycklig vad som än händer!