Känner mig så tom. Tom i huvudet, i hjärtat och i hjärnan.
Egentligen vill jag bara gråta, ha någon att prata med. Någon att luta sig mot berätta allt och bara gråta ut. Hatar att jag har så svårt att öppna mig för någon, att jag håller saknar inom mig och inte kan släppa in folk inpå mig. De är så mycket ingen vet. Jag har börjat och förstå, acceptera att du inte kommer finnas där för mig längre. Jag förstår och jag vet innerst inne att de bara var en dum dröm jag önskade kunde hålla. Jag vet att detta är sanningen och de är jag som själv valt den. Ändå kan jag inte låta bli att erkänna att den svider.
Jag vet att du inte kommer finnas runt och lyssna, trösta mig på de sätt jag vill. Jag visste att de skulle bli såhär, de var redan förutspått. Jag kan ändå inte sluta tänka på vad som varit. Tänka på vad som hade hänt. Jag borde släppa taget om tanken, för tanken finns inte längre. Släppa taget om de som varit och se fram på de som inte hänt. Ändå kan jag inte låta bli att vara fast i de förflutna, för de gjorde mig lycklig. Jag önskade jag hade dig att prata med, du är så enkel. Jag måste släppa taget, taget om någonting som inte finns och kommer inte finnas.
Jag önskade jag kunde släppa efter, släppa mig gard och bara vara. De är en ständig kamp att låtsas vara glad då man bara vill gråta, ständigt hålla tillbaka för att skjuta bort känslorna. Tänker jag inte finns dom inte. Ändå kan jag inte sluta vara besviken. Besviken på att de inte blev som jag trott, efter regn kommer solsken. Jag hoppas min storm lägger sig snart!