Tiden har förändrat allting. De sägs att med tiden läks alla sår. Jag vet inte om jag kan tro på det. Såren läks, men ärren finns fortfarande kvar. De var en lättnad att äntligen få veta sanningen, att efter alla dessa år veta att ingenting var en lögn. Allt var sanning och allt var äkta. Allt jag försökt förtränga, skjuta bort och glömma . men med dig kommer det ständigt upp på ytan... Jag gör allt för att glömma men stunder du berättar är som att åka tillbaka flera år i tiden. De gör ont. Ont för jag är rädd. Då du gick, tog du en stor del av mig med dig. Du tog mitt hjärta och mina känslor. Jag har sedan dess byggt upp en mur ingen kan ta sig igenom. Ingen kommer få komma igenom. Jag är rädd att aldrig mer kunna öppna muren igen, låta någon känna mig så som du fick. Rädd att inte släppa in någon i mitt hjärta igen, rädsla för att bli sårad och utlämnad. Rädslan att ständigt stänga ute folk och tröttna på folk. Du gör mig sårbar på ett sätt ingen annan kan göra. Jag är rädd att inte våga låta någon älska mig igen så som du en gång gjorde. Jag är rädd att inte tillåta mig själv älska någon så som jag älskade dig. Tack för jag äntligen fick veta sanningen, sanningen om att jag inte levt en lögn. Tack för de förlåt jag förtjänade då din stolthet var viktigast. Tack för att jag äntligen kan prata med dig. Du är speciell, kommer alltid vara speciell. Speciell för mig.

Jag var kär, En gång i tiden var du mitt liv, de ska du veta!