Då var det över.. Nu har jag ingenting längre jag kan kalla hem.

Detta har varit jobbigare än jag trodde. varför vet jag inte, men de senaste dagarna har jag varit mer nere än jag brukar. Saker bara snurrar runt i huvudet, tankarna bara far hejvilt. Jag är inte där jag borde eller där jag ska.

 

Sitter just nu i ett rum, ett tomt rum och drömmer mig bort.

De är inte för att rummet är tomt som jag känner tomhet utan för min trygghet är borta.

Har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv trotts att jag är full av människor om mig.

 

Jag börjar inse varför jag en gång flyttade.

Varför jag en dag valde att bli stor och jag börjar inse varför jag egentligen drar.

Trotts detta hoppas jag att allt är värt det. För det har inte varit helt smärtfritt jag valt att offra allt för bara några månader.

 

Ikväll flyttar jag tillbaka till min barndom.

Det känns förjävligt då jag är van att bo själv.

Jag hoppas att mina uppoffringar är värt allt för en lycka någonannanstans!