Jag lovade mig själv att aldrig mer låta mitt liv styras av någon annan. Jag lovade att lämna det i tid, jag lovade mig själv att dra oavsett vad..

Ändå kan jag inte låta bli att tänka, undra hur de varit om jag stannat.?
Det skulle aldrig bli komplicerat och de blir det inte om man inte gör det till det..

Tiden kommer aldrig räcka till, det kommer alltid behövas mer. Men om sanningen ska fram så hade jag velat veta, veta vad som hade hänt. Det känns som jag missar någonting fint, någonting jag inte känt på länge. Samtidigt som jag kan inte stanna för dig, för någon.

Klart de känns tråkigt, jag är nyfiken.
Jag vill veta, men jag kommer aldrig få veta. Jag önskade du tog tummen ur tidigare och berättade för mig hur du kände. Då kanske jag hade stannat, om jag hade någonting värt att stanna för!