Det var två månader sedan jag skrev till dig och ännu längre sedan jag ringde och pratade med dig.
Det har tagit mig två månader att överhuvudtaget börja tänka på dig.
Det vi hade trodde jag betydde någonting för dig men så såg jag det med egna ögon att så var det inte,jag hade fel.
Kan du påstå än idag att du lever de liv du vill leva? som du sa då att allt var perfekt.
Kan du påstå att du verkligen ville ha det såhära? att förlora dina närmaste.
Ifall du hade insett det innan hade jag fortfarande funnits där för dig men du såg aldrig någonting jag gjorde för dig.
Jag tror du mycket väl vet vem du är.om inte annat listar du väll ut det så småning om.
Från den dagen vi blev vänner till den dagen vi inte var det har jag stöttat dig,funnits där för dig,hjälpt dig så gott jag kan i alla stunder,lyssnat på dig och förstått dig. Du verkar sakna folk mer än mig trotts att jag fanns där för dig då inte ens dom fanns där. Jag kan inte ljuga för dig,inte för mig och inte för någon annan. Visst tänker jag tillbaka några gånger på dig,på hur vi hade det. Jag vet att jag gick långt och jag kan inte påstå att jag ångrar någonting heller eftersom du förstod inte då vad vi satte på spel. Nu kanske du gör det då många av de är borta. Jag hoppas du har hunnit tänka efter och funderat på vad som verkligen händer i ditt liv. Hur mycket att det du mistat du skulle vela ha tillbaka!
Det är klart jag saknar dig och det vi hade några gånger. Hur äre med de dära dom gångerna jag verkligen fanns i ditt liv? varje gång jag följde dig och solade och satt bara och väntade på dig i 20 minuter. Dom gångerna vi ringde varandra minst 4-6 gånger per dag för att bara höra vad vi gjorde? Varje natt vi ringde till varandra för att vi inte kunde sova.
Och varje gång vi var ledsen bara sitta och lyssna på vad vi hade att berätta och försöka finnas där så gott vi kunde. Påstår du att allt det dära betydde ingenting idag? att du fortfarande är i tron om att jag inte var din bästa vän?
Jag kan inte förneka till att du var min bästa vän,för det var du verkligen.tills den dagen allting förändrades.
Jag lever bra det liv jag lever nu och jag ångrar ingenting hoppas bara du har tagit dig tid att funderat och öppnat dina ögon och sett själv att mycket av den förlust du gick var pågrund av dig själv. Som sagt jag kan ta mig tid än idag och tänka på dig och jag kan sakna vissa stunder. Men jag lever ett liv helt underbart. Jag får all kärlek jag behöver av min älskling och han finns där för mig och ställer upp för mig till 1000. Han lyssnar och tröstar mig precis som du gjorde.
jag har vänner jag kan vara med,kanske inte ofta eftersom att jag har mycket för mig.men dom finns iallafall där och jag älskar dom. Jag har ingen som stod mig lika nära som dig.och ingen kan ta den platsen du hade inte ens fast vi är ovänner. Du var min bästa vän så vare bara och det är ingen stor sak.. Men jag ångrar verkligen ingenting fast jag fick alldeles för långt och det längsta jag någonsin gått. Men påstår du verkligen att jag inte betydde nått för dig som du sa då. två månader utan varandra är det längsta vi varit ifrån varandra. påstår du att du är lycklig med det liv du lever i nu?
dom personer som fanns för dig då,finns dom där för dig nu ? man behöver fler i sitt liv än bara den man älskar mest av allt på denna jord,ellerhur? hoppas du tagit dig tid att fundera på vad du egentligen gått miste om och vad du själv har ställt till med. är du lycklig ? Kärlek är bara en del av vad människan behöver,men allt annan då. har du det?
hoppas du inser nu med detta inlägg att du gått miste om rätt så mycket och att du funderar verkligen på vad som du bara kastade bort. för mig betydde det nått,för dig kanske det inte gjorde det.vad vet jag.
jag har bara en fråga att ställa dig, varför?