Det värsta är inte att det är som det är, det värsta är att det blev som det vart.
Ibland då jag tänker tillbaka på tiderna vi hade blir jag glad inombords men sedan då jag kommer fram till hur det är nu finns det inte ord till att förklara. Jag vet inte riktigt hur det blev som det blev men på ett eller annat sett har alla gått sina olika vägar.ni var verkligen mina bästa vänner och vi var så tajta tillsammans precis som systrar,men det är vi inte längre, tyvärr..förra sommaren var vi som allra tajtast och hittade alltid på roliga saker tillsammans, vi fick alltid de roligaste skratten tillsammans. Då någon av oss var borta saknade vi varandra och det var alltid lika kul sen att vara med er ,men blev aldrig less på några som gjorde en gladare än vad någon annan kunde göra en,minns ni?
DÅ kunde man tro att vi aldrig skulle släppa taget om varandra,men NU är allt helt annars.
konstigt nog har vi släppt taget om varandra helt,för ingentling kommer bli som förr.
nu har ni båda killar och ena har jag inte umgåtts med sedan mars/april,pratar aldrig med henne längre möjligtvis någongång på stan där man säger vi måste hitta på nått snart men det är alltid ord det är aldrig nått man menar att man ska göra,då man ser oss kan man aldrig tro att vi varit så tajta som vi har varit,för vi visar aldrig nått sånt längre.Den andra vet jag inte vad jag ska säga om igentligen,hon har stått mig som närmast på sista tiden och alltid lyssnat till vad jag har att säga men vi har också på nått sett gått olika vägar. Hon var min livsglädje,skratt och trygghet,men bakom allt verkar hon ha glömmt bort mig bakom hennes älskling. Man kan aldrig ringa kl 2 på natten som förr och bara prata för skojjs skull och veta att hon skulle svara som förr,vi är inte med varandra lika mycket heller längre efterom hon bara har sin ögonsten med sig. Kärleken är blind,jag har lärt mig det nu och då den kommer glömmer man bort sina vänner helt ibland. Jag undrar om de själva vet hur det känns att stå mellan två helt olika val och hur det känns att ha förlorat allt som fick en att vakna upp glad och pigg varje dagarna för att sedan i tankarna veta att vi ska göra nått kul tillsammans på kvällen,vara med varandra. Hur skulle det kännas att ha världens bästa vänner man någonsin kan önska sig,sedan en dag förlora allt.all tid man hade tillsammans all tillit till varandra,all trygghet,alla minnen och alla skratten ?
att vara i skuggan av någon annan bara för att den betyder mer för en. att vara för upptagen med den man älskar att man glömmer bort den man älskat att man har för mycket tid för sin stora kärlek att man inte har tid för sina vänner längre.
Även om man har dem kan man känna sig otroligt ensam för att de aldrig har tid till att lyssna till hur sina vänner igentligen känner utan att ha någon annan i sina tankar. Jag är ledsen men jag saknar verkligen mina vänner,
mina riktiga vänner ! tider kommer och går men efter allt vi gjort tillsammans förstår jag inte hur det blev som det blev. att vi blev så splittrade och blivit så olika och annorlunda mot varandra att man knappt känner igen varandra längre. det är sommar nu, ett år sedan allt var perfekt och livet lekte.
 jag önskar att allt kunde bli som det var förr, ändå vet jag att ingenting kommer bli som förut.
så nära men ändå så långt bort,ingenting varar visst förevigt inte ens vänskap !