Tanken var att marcus skulle komma hem denna helg, men inser nu att han kanske måste jobba denna helg också. De gör ont att inte ha träffat sin pojkvän på 2 ½ vecka och behöva inse att de kanske måste gå 3 ½ vecka innan man kan ses igen. När saknaden konstant är där. Man ser saker och ting annorlunda, saker blir inte tagna för givet längre och minsta lilla minut i telefonen med varandra är värdefull. I hopp om att man kan ringa varandra "imorgon" igen, utan att behöva vänta 2-3 dagar för att få höra varandras röster. Små gnabb blir inte lika viktiga längre och känslorna blir bara starkare genom att tänka att "vi klarar detta, och vi kommer klara det tillsammans".

Jag tycker om dig så otroligt mycket. Du är finast älskling och du gör mig så otroligt lycklig!

Jag bad det aldrig vara perfekt, jag bad det aldrig att hålla. Men jag är så otroligt lycklig att få vakna upp en morgon till och veta att det är du och jag, och de är du och jag som klarade det tillsammans!

 

 

De har hänt en hel del. Trotts att de egentligen inte har hänt någonting.

Men de som har hänt och det är stort. jag har lagt över bilder från telefonen till datorn!

 

Förra helgen träffade jag mitt förra tjejgäng jag brukade umgås med under gymnasietiden.

Hade en återträff på Allstar med middag och hela kalaset. Kändes som att man hade spolat tillbaka tiden 2 år.

Mycket har ändrats under dessa år och jag måste erkänna jag saknar de lite. Vi hade riktigt trevligt, tyvärr bor inte alla kvar på samma ort längre. Men någonting jag absolut skulle vela göra igen.

 

Och igår var jag på middag med flickorna.

Mycket om och men innan vi slutligen hade fått i oss mat. Lika oplanerade, krångliga och inte ett dugg förvånad.

Tyvärr åt jag mig på tok för mätt. Nyköpta jeans man ska töja ut och stoppa i sig en middag värd 300kr är inte någonting att rekomendera. Jag fick panik efter att efterätten slunkit ner och ville fort hem för att hoppa in i min onepiece och känna mig mindre fet. Trevligt, gott och mättande. Men nästa gång, skippar jag nog jeans helt och hållet.

 

 

 

Sjukt irriterande att jag aldrig kan blogga via telefonen längre...

tar ju alla bilder via den och som den latmask jag är orkar jag ju aldrig föra över från telefonen till datorn.. ilandsproblem!

 

För övrigt har jag slösat 600kr på skit enligt mig..

Skit jag faktiskt behöver. Nya vinterskor till jobbet. Deprimerande.

Mina förra har jag haft i typ 6 år och de svider i plånboken att inte kunna fortsätta ha dom..

Dom har ju gått sina dagar, men för de pengarna kunde jag roa mig själv med annat jag egentligen ville ha. Typiskt, inte lätt att slösa pengar på saker man behöver.  Men slösa pengar jag egentligen inte behöver de går alldeles utmärkt och är så mycket roligare!

 

Så jag roar mig med att försöka lista ut vad jag önskar mig till födelsedagspresent istället.

Och de är ju inte de lättaste, då jag inte vill ha någonting samtidigt som jag vill ha allt!

Får fortsätta klura, de är ju ett tag kvar ändå. För att vara exakt 26 dagar.

 

Nu ska jag bege mig mot sängen och kasta i mig en påse popcorn som plåster på såret.

Som ni ser så händer ju inte det allt för sällan heller.

natti natt

 

Jo mina damer och herrar, nu ska jag berätta någonting jävligt roligt.

Känns helt underbart och äntligen börjar nedräkningen. Kan fortfarande inte tro det.

 

I februari åker jag ner till Stockholm med mina underbara tjejer och ser AVICII!!!

Så jävla skönt att äntligen få en liten tripp igen. Förra året begav vi oss till magaluf och sedan på Magaluf reunion båten som tog oss till riga ( jag trodde jag var i tallin) den kollen hade jag på vårt festande. Så de känns förbannat bra att äntligen kunna få oss iväg på någonting liknande igen. Och inte nog med det, jag älskar ju avicii och lyssnar alltid till house musik. Då är de bara att tagga och ladda batterierna för i februari smäller de för en helgs shopping, drickande och hotell med mina underbara tjejer. Kan inte annat än att skryta och vara skyhögt glad

 

 

 

Jag vet inte om de är tiden eller förhållandet som ändrat mig.

Jag har alltid varit väldigt familjär av mig. När jag har någonting stabilt så vill jag behålla det, och låta det förbli så.

Jag tar det lugnt och håller mig till tryggheten. Alltid varit sådan, alltid varit en förhållande tjej.

 

Men jag vet inte om de är tiden eller förhållandet som ändrat mig.

Jag känner mig mer vuxen. Kanske inte beter mig vuxet alla gånger, men jag ser livet på ett annat sätt.

Jag har gått vidare från mina galna dagar och kvällar till att ta de lugnt, planera och se på hur jag vill att min framtid ska bli. Jag har börjat inse att livet som "tonåring" håller inte i längden och de är kul så länge det vara.

Sedan blir man less. Man vill ha någonting nytt, någon förändring.

 

Gå in i någonting mer seriöst, välja det trygga och stabila framför det framfusiga och skakiga.

Man kan vara ung, men man förblir inte ung föralltid.

Kanske var det de liv jag valde att leva, eller tiden som lät mig förbli sådan.

 

De är extremt jobbigt att ha en pojkvän 50 mil från sig.

Från att vara sambo till att bo helt själv. Saknaden är konstant där och längtan efter varandra är enorm.

De är ett evigt jobb att få det att fungera, Alltid ett pussel att lägga för att försöka få ihop det.

Få tiden att räcka till, pengar att gå runt med och orken att pendla 6 timmar fram och tillbaka för att se varandra en dag.. När man ser ett litet ljus glimta om att han kan komma hem snart, så krossas det lika fort av andra hinder.. De är en sådan stor omställning för oss att inte ha varandra där längre, De är så mycket att lära om.

De är extremt jobbigt och de tar tid. Men vi försöker så gott vi kan, hur jobbigt de än är. För att så se varandra så ofta vi kan..

 

Jag längtar så extremt mycket till i helgen, då jag får se marcus igen.

Trotts att det bara är en dag, så betyder den extremt mycket för oss två.

Jag måste erkänna, de är jävligt jobbigt. Och de är jobbigare än vad jag trodde.

 

Men hur det än är,och hur jobbigt det än kan vara, så är de värt det.

Vi tycker om varandra så pass mycket och det kan bara bli bättre ♥

 

Jag saknar dig hjärtat!

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag måste medge, min blogg var så mycket roligare att läsa och skriva i förut.

Gud vilken flitig bloggare jag var då jämfört med vad jag är idag.

 

La in bilder och minnen som aldrig förr. Nu skriver jag typ aldrig. Saknar det lite måste jag säga.

Just för att de bästa som finns, är ju att gå tillbaka några månader senare och läsa vad man gjorde just då.

Får faktiskt börja skärpa mig lite, för min egen skull.

 

För det andra, Jag är jätte stolt över Marcus som äntligen tog sitt körkort idag. Grattis älskling! <3

Äntligen är det inte alltid jag som sitter bakom ratten. yeeeees!!!

 

Tiden flyter på fortare än vad jag vill och tiden rinner ut för allt jag vill hinna med.

Bloggen har varit min undanflykt då jag behövt få ur mig mina känslor.

 

Senaste tiden har varit ganska tung faktiskt.

Har mest tagit tillvara på tiden tillsammans med Marcus, eftersom att han flyttar snart.

Känns verkligen inge roligt att ha min pojkvänn 50 mil från mig de senaste halvåret framöver.

men vad ska man göra ? Plikten kallar och vi får helt enkelt finna oss i det. Nu har vi egentligen vetat om att detta skulle ske i flera månader. Men man glömmer fort av sig och tänker på annat. Tills verkligheten hinner ikapp igen och man räknar dagar man har kvar tillsammans. Nu låter det som att de är världens grej, och nog känns det lite läskigt också. Ingen av oss har haft ett distansförhållande förut, så lite rädd är man alltid när det handlar om att testa någonting nytt. Men så gott de går ska vi försöka ses, förhoppningsvis kommer han kunna komma hem varje helg. om inte annat varannan. Fast de är ju klart, de är inte detsamma att se sin pojkvän 4 dagar i månaden som att komma hem varje dag och få lägga sig i hans famn då jag vill. De är ju inte detsamma som att bo tillsammans.

Kommer sakna han så otroligt mycket!

 

 

Får sysselsätta mig så gott de går på egen hand.

Nu då jag fått heltidsjobb fram till Jul, så de känns ju rätt bra.

 

Tack och hej, nu ska jag lägga mig med älsklingen och se film.

Puss

 

 

 

 

 

Jag försöker inte tänka. De är bara några dagar kvar.

Tiden går för fort. Jag önskade jag kunde spola tillbaka tiden och göra om allting igen.

Ge det en ärlig chans, där allt kunde förbli som vi ville ha det.

 

Tankarna krossar mina känslor, min förtvivlan.

Jag har aldrig gjort detta förut, rädslan skrämmer mig.

Jag kommer sakna dig från månen och tillbaka.

 

Jag hoppas detta halvår går fort.

Så vi kan stå där en dag, snart och äntligen kan få de liv vi vill leva.

På en plats där vi båda kan kalla hem, med en framtid utan bekymmer och ett liv att leva tillsammans.

Där vi fick en ärlig chans på en tidpunkt som var perfekt.

Där vi i slutändan får varandra!