Ibland önskar jag att jag hade någon att prata med.

Någon som kände mig tillräckligt bra, men jag har ingen som känner mig.

Det finns så många hemligheter, så mycket jag skulle vela berätta, så mycket jag skulle vela prata om.

 

Då jag ser tillbaka på det liv jag en gång hade, så har jag aldrig träffat en enda människa som verkligen känner mig.

Inte ens personer jag levt med, personer jag älskat och som älskat mig. Det finns för mycket, för många hemligheter, för många tankar och för många känslor för att jag ska kunna dela med mig det till någon.

 

Och de människor jag vill berätta det för går det inte.

Jag har aldrig öppnat mig för någon på det sättet, jag har aldrig visat någon känslor på det sättet.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer träffa en sån människa. En sån som kan allt om mig, ser mig som den jag är och om jag någonsin kommer tillåta någon komma mig så inpå mig och öppna mig för någon.

 

Just nu önskar jag att jag hade någon sån.

Någon som kunde vara min klippa och lyssna på mitt skit.

Någon som kunde ligga i min säng,hålla mig i handen och stryka mig över håret.

Någon som jag kunde ligga i famnen hos och höra hur hjärtat bultar.

 

Just nu önskade jag att jag kunde känna någonting.

För jag känner ingenting, bara tomhet..!