Det är nu jag inset och uppfattar uttrycket.

 

Jag börjar inse att det är inte dig jag inte kan hantera.

Du ger mig allt jag vill ha, och jag tycker du är bra precis som du är!

Du ger mig lycka och du ger mig någonting jag aldrig känt förr, frihet.

 

Jag vill inte ha någonting, jag är inte redo och jag vill bara inte.

Ändå kan jag inte låta bli att vela ha mer.

Men det börjar slå mig, Hur mycket vi båda än vill. Så är vi olika.

Och jag har alltid ställt mig frågan, förstår jag dig?

 

Det är nu jag börjar inse.

Det är du som kanske inte förstår mig, det är kanske du som inte kan hantera mig.

Jag är vild, jag är galen och jag är äventyrlig.

Kan du hantera mig? 

För jag kommer alltid vara mig själv och jag kommer alltid vela att du är dig själv!

För jag kommer aldrig låta någon kunna tygla mig!

Duger det då för dig?