Det som kändes som en evighet,en lång lång tid är nu inte längre en evighet längre.
De här 3 månaderna har gått fruktansvärt frot.tänk från dag 1 tills NU. Som sagt nu är det dags,nu far mamma hem imorgon på morgonen kl halv 10. Har inte riktigt gått upp för mig än att hon verkligen gör det för det känns som att hon alltid har funnits där hemma varje gång jag kommer hem från skolan eller varit ute någonstans,och bara tanken vid att imorgon då jag kommer hem från skolan finns inte hon där längre. varken hon eller pappa för de är påväg mot andra sidan jorden utan mig. Och vetegudarna när jag får se min mamma igen,det finns planer på att fara dit till nicaragua nästa sommar men då måste jag stanna där 3 månader vilket inte kändes så frestande. Blir det inte så att någonting får mig att ändra mig så kommer jag förmodligen inte se henne förräns jag flyttat hemifrån skaffat jobb så jag har råd att resa dit,vilket kan dröja 3-4 år. Men vi har klarat 10 mamma och jag så,jag hoppas jag får se henne inom 10 år igen!
Nåja jag ska försöka vara stark och inte gråta för hennes skull,kan inte vara så kul att lämna sina barn IGEN.
Men vad som känns tryggt det är att hon kommer hem säkert med pappa,och det är iallafall någonting som är bra!