Igår var det som sagt skolavslutning.
Det var verkligen blandade känslor,ena stunden var man nervös andra glad och tredje ledsen.
Igår var sista gången jag såg min underbara klass,dock missade jag en hel del av de gemensamma kortet eftersom jag var och snackade med några andra,men några bilder fick jag iallafall :)
Det är aldrig kul att ta farväl från någon men ska jag vara helt ärlig trodde jag faktist inte att jag skulle börja gråta.
men då jag såg hur sandra inte kunde hålla tillbaka tårarna och moa små snörvlade kändes det verkligen längst in.
sedan då jag skulle krama mina mentorer olov och maritha så sprack uppehållet och tårarna kom.
Det var tungt att gå varvet runt och ge alla en kram,vissa grät mera än andra men för min del gick det ändå hyffsat bra.
Jag känner inte av saknaden om dem än,men vänta bara tills sommaren är slut och skolan börjar om igen.
då kommer jag nog sakna den tryggheten jag hade och alla de skratt de gett mig genom de åren jag varit med dem.
låter som jag skriver värsta poesin och det gör jag säkert men till er som aldrig kommit sin klass så nära som jag kommit, ni förstår nog verkligen inte hur konstigt det känns utan dem.speciellt då jag gått med vissa i 9 långa år och nu går vi heeelt olika vägar,alla för att just uppfylla sina egna drömmar och mål i livet. Jag önskar er bara lycka till,livet är ingen dans på rosor och jag vet det men ge iallafall inte upp !

     
    
 
  
     


Jag måste bara få ge ett extra tack till mina älskade och mer närstående vänner :
sofia vikström
Sandra Svensson
Jennie Rönnskär Wilén
Sara lundin
Ett stort + på er mina älsklingar som fått stå ut med mig längre än vad de andra fått,och som minns mig sedan förslolan,tack för de 9 åren med er !